alli/amerikanylla.gif
I objektet kan du välja flygplan på monitorn med hjälp av förstoringsglaset. Programmet visar flygplanens positioner i realtid samt flygdata för det valda planet.

På monitorn syns både de kommersiella plan som rör sig i nordamerikanskt luftrum och de som flyger över Atlanten och Stilla Havet. Man kan inte alltid nödvändigtvis se alla uppgifter om alla plan. Programmets flygdata bygger på företaget AirNav Systems  tjänst Live Flight Data. Tjänstens flygdata kommer direkt från USA:s luftfartsverk (FAA= Federal Aviation Administration).

alli/satamat-ja-lentoasemat.jpg

I enlighet med internationella luftfartsbestämmelser måste alla kommersiella flyg med regelbundna intervaller sända sitt flygnummer och andra flygdata per radio. Uppgifterna sänds med en speciell sorts sändare, en s.k. transponder, och tas emot med radarapparater som specialbyggts för detta syfte. Därifrån överförs uppgifterna till flygledningens datasystem. Med hjälp av dessa uppgifter kan flygledarna följa trafiken i sitt luftrum och förutse t.ex. trängselsituationer och farliga situationer.

Samarbetspartner:

Luftfartsverket Finavia




Flygledninngssystem

Ett flygledningssystem är ett komplicerat med samtidigt klart och strikt reglerat system. Olika flygledningar kan indelas på många sätt; ur flygresenärens perspektiv kan indelningen göras i en ”synlig och osynlig” flygledning. Den enda enhet som syns utåt är flygledningstornet på flygplatserna. Men det är inte på långt när det enda stället där flygledarna arbetar – tvärtom så sker en mycket stor del av flygledningsarbetet inom inflygningsledningen och regionflygledningen, och dessa kan i princip befinna sig var som helst. I allmänhet finns de dock i närheten av flygplatserna. Inom alla enheter är flygledarnas huvudsakliga arbetsredskap luftfartsradion. Varje flygledningsenhet har sin egen radiofrekvens, via vilken de är i kontakt med de luftfarkoster som de leder. Flygledningssystemet är internationellt; samma system fungerar alltså överallt i världen.


NÄRFLYGLEDNING0 (TWR – aerodrome control, tower, torn)



I tornet leder närflygledaren trafiken inom sitt eget ansvarsområde, som är trafikområdet (start- och landningsbanorna och rullbanorna) och kontrollzonen (CTR – control zone, luftrummet i omedelbar anslutning till flygplatsen till ungefär 400 meters höjd). TWR ansvarar för att inom sitt eget ansvarsområde förhindra kollisioner mellan såväl olika luftfarkoster som mellan luftfarkoster och fordon på marken och olika hinder.
Arbetet sker huvudsakligen på basis av synobservationer; flygledaren tittar med andra ord ut och ger utgående från detta luftfarkoster och fordon tillstånd att röra sig på trafikområdet. Efter att först har försäkrat sig om att start- och landningsbanan är fri från andra plan och fordon ger TWR luftfarkoster start- och landningstillstånd. TWR agerar i samarbete med inflygningsledningen om det finns en sådan (t.ex. i Uleåborg och Åbo är TWR och APP sammanslagna och allt sköts från tornet). Beroende på trafikvolymen kan det i tornet finnas en särskild flygledare för marktrafiken (GND – ground, taxning) som leder trafiken på rull- och taxningsbanorna. Då leder TWR–flygledaren trafiken på start- och landningsbanorna och i kontrollområdet.



INFLYGNINGSLEDNING (APP – approach control, approach, inflygning):
Ovanför närflygledningens ansvarsområde finns inflygningsledningens ansvarsområde (TMA – terminal control area, terminal- eller inflygningsområde). Deras storlek och form varierar från flygplats till flygplats, men i regel ligger den nedre gränsen vid ungefär 400 meter (angränsar till närområdet) och den övre gränsen är FL95 (9 500 fot, 2 900 meter).  Horisontellt sträcker TMA:n sig ungefär 40 km i alla riktningar från flygplatsen. TMA för Helsingfors-Vanda är större: Den övre gränsen är FL245 (24 500 fot, cirka 7 500 meter) och radien 55–90 km.

 

Inflygningsledningarna kan vara s.k. metod- eller radarflygledningar. I praktiken har alla finländska flygplatser som har en separat inflygningsledning radarflygledningar (TAR – terminal area surveillance radar, övervakningsradar för TMA).

En radar- eller metodflygledare ansvarar inom sitt ansvarsområde för att förhindra att luftfarkoster kolliderar och dessutom för att luftfarkosterna aldrig är närmare varandra än vissa fastställda minimikrav. Detta kallas separation. Det finns tiotals olika minimivärden för separationsavstånd, men de vanligaste är: lodrätt avstånd 1 000 fot (300 meter), vågrätt avstånd med radar 5 sjömil (ca 10 km), i närheten av flygplatsen 3 sjömil (ca 6 km). Flygledarens uppgift är att med hjälp av olika metoder säkerställa att ett separationsminimi alltid gäller.

Radarflygledaren ser på sin radar planens geografiska position, höjd och hastighet. Dessutom har flygledaren flygens färdplaner (FPL – flight plan), och vet sålunda vart varje luftfarkost är på väg. Om flygplanen håller på att komma för nära varandra bestämmer flygledaren om ändringar i flyghöjden, flygriktningen eller hastigheten och säkerställer så att minimiavstånden bevaras.

På livligt trafikerade flygplatser kan inflygningsledningen vara uppdelad i olika ansvarsområden:  T.ex. på Helsingfors-Vanda finns under livligt trafikerade tider två RAD (RAD = radar som sköter den avgående trafiken och ankommande trafik som befinner sig längre bort inom ansvarsområdet) och två ARR (ARR = ankomstradar, som gör den slutgiltiga inflygningsordningen i närheten av flygfältet). Flygfält som fungerar som bas för flygvapnet använder dessutom precisionsinflygningsradar (PAR, precision approach radar, precision). Med den kan man ge anvisningar och ”prata” ner planet ända till marken även i dåliga väderförhållanden. I vanliga fall gör planen den slutliga inflygningen med hjälp av en inflygningsutrustning (ILS, instrument landing system).

På de flygfält som inte har radar har man kombinerat närflygledningen och inflygningsledningen (TWR–APP). Detta innebär att samma flygledare från tornet leder trafiken på trafikplatsen, närområdet och inflygningsområdet. Ansvaret och uppgifterna är de samma som för de separata enheterna.


Regionflygledning/områdeskontroll (ACC – area control centre, control, område)
Överallt annanstans i det övervakade luftrummet som inte hör till ansvarsområdet för flygledningen vid någon flygplats
är det regionflygledningen som ansvarar för trafikledningen. Ansvarsområdet utgörs av flyginformationsregionen eller en del av den (FIR – flight information region). Finlands område är Finland FIR (EFIN), som är indelat i två ansvarsområden Tammerfors ACC (EFES) och Rovaniemi ACC (EFPS). Gränsen mellan Tammerfors och Rovaniemi ansvarsområden går söder om Uleåborg och Kajana.

ACC kan antingen vara radar- eller metodbaserad, i Finland används radar. I praktiken är hela jordklotet indelat i olika regionflygledningars ansvarsområden. ACC separerar sin trafik enligt samma principer som APP. Regionflygledningens ansvarsområde kan vara indelat i mindre områden eller sektorer. Tammerfors regionflyglednings luftrum är indelat i fem sektorer och tre Feeder-sektorer som matar trafiken till Helsingfors-Vanda. Rovaniemi regionflyglednings luftrum är indelat i två sektorer, dessutom har extrasektorer grundats med tanke på den livliga trafiken under vintern. ACC kontrollerar luftrummet och reserverar luftrum åt dem som behöver det (t.ex. flygvapnet, segelflygare, vissa APP för den egna trafiken). ACC beviljar också tillstånd för försvarsmaktens skjutningar och sköter samarbetet med andra ACC:n.

Närmare information:

Suomen lennonjohtajien yhdistys (Föreningen för Finlands flygledare)





Uppdaterat 5.1.2007/KT