Jordbävningar

Storm vid Sommarstugan

Karttula, Finland 2002  

Jag var i min barndoms sommarstuga tillsammans med mina gamla föräldrar när en storm slog till. Vi hade nyss varit i bastun när det såg ut som om åskan tornade upp sig bakom sjön. Normala åtgärder: båten förtöjdes ordentligare, trädgårdsmöblerna och pelargonierna fördes i säkerhet. Efteråt drog vi på munnen – båten hittades upp och ner någonstans, blommorna och möblerna gud vet var… Det var ett hav av blixtar och oväsendet var öronbedövande, det dundrade och dånade och överallt hördes braket från stora träd som föll och slets upp ur marken med rötterna. Till sist såg vi inte längre ut, eftersom utsikten doldes av vattnet som forsade från alla håll, träd som gått av och kvistar som kastades mot fönstret. Pappa var i bastun och mamma och jag hukade oss intill spismuren, eftersom jag inbillade mig att det var den säkraste platsen om taket lossnade.  

Tiden kändes lång, men i verkligheten var det värsta över på cirka 10 minuter. Fallna och avbrutna träd, luftigt lövverk och gran- och tallris stack upp överallt; det doftade av jorden som slitits upp av de fallande stammarna och färskt virke. Det var konstigt tyst.  

Räddningshistorierna var många, ingen hade dött. Ingen hade heller upplevt något liknande, så hård var stormen. Grannarna intill och längre bort gick längs stränderna och kontrollerade att ingen var i nöd och att alla hade mat och dricksvatten. Skadorna reparerades, nya träd planterades och landskapet anpassade sig långsamt till sin nya form. Vi tänker på stormen allt mer sällan, men vi kommer ihåg Untodagen och delar in i tiden i före och efter Unto. 

-Ritva, fritidsinvånare i Karttula 

Radio

Tacloban, Filippinerna 2013  

Tillgång till information är ett mänskligt basbehov. Med radions hjälp kan man informera människor om var det finns hjälp, vatten och mat. Efter supertyfonen Haiyan fick vi i gång en nödradiostation på sex dagar. Först väntade vi på plats i tre dagar för att få information om läget. Ingen visste vad som hände i staden. Inrikesministern sa att alla kommunikationslinjer var brutna, att det inte fanns något sätt att få ut information till massorna. Det tog oss två dagar att komma på plats och tre dagar innan radiosändningarna var i gång.  

Vår nödradiostation är förpackad i några resväskor. Vi tar även med en låda med radioapparater att dela ut. Vi tar alltid med allt som behövs ifall infrastrukturen är förstörd. Vi ger inte bara information, utan lyssnar även på samhället på olika sätt. I Tacloban sa vi i radion: ”Hej, vi finns på tredje våningen i stadshuset. Kom och hälsa på.” Dörren var öppen och folk kunde bara komma in om de ville dela med sig av sin historia till oss eller bara prata. Vi hade även en smslinje. Vi frågade vad som oroade dem och vad som väckte frågor. Vårt team gav sig även ut med bandspelare och spelade in människors frågor och berättelser som vi sedan spelade upp i radion.  

Radion kan även vara en vän för människor, någon att tala med, som man kan skratta och trivas med igen. Vårt radioteam underlättade på många sätt återgången till ett normalt liv i samhället. Efter tyfonen producerade vår partnerorganisation sånger till den nationella radion. Sångerna fastnade lätt i minnet och gav råd om hur man bör hantera vattnet för att det ska vara säkert att dricka det. 

-Mike, nödradiosamordnare 

Gunga

Nhamatanda, Moçambique 2018 

Jag deltog i biståndsarbete som tekniker i Nhamatanda i Moçambique, där cyklonen Idai hade förstört det lokala sjukhuset. Vi byggde först en koleraklinik, eftersom cyklonen hade fördärvat brunnarna och risken för en koleraepidemi var uppenbar. Medan vi väntade på materialleveranserna gick vi runt på sjukhusområdet och letade efter mer att reparera. I utkanten av sjukhusområdet hittade jag en lekplats för barn, där det bara fanns en sönderrostad karusell och en stödram för gungor kvar. Tillsammans med ett par av lokalinvånarna bestämde vi oss för att reparera gungorna, eftersom vi hade tid över och det fanns brädstumpar, rep och plaströr i vårt lager. Nyfikna ögon följde vårt arbete bakom sjukhusmurarna.  

När vi kom tillbaka till sjukhuset klockan halv sju nästa morgon hörde vi barn skratta bakom hörnet. De hade klättrat över sjukhusmuren för att kunna prova gungorna. Inget annat som jag har upplevt under biståndsarbetet har varit lika jubelframkallande och givande som det där barnskrattet. Livet i området hade inte återgått till det normala och det fanns fortfarande många utmaningar, men ett par gungor var nog för att skapa skratt och glädje bland barnen i avkroken. Gungorna användes flitigt varje dag under den tid som vi var där, förhoppningsvis även länge efteråt. Och vi såg inte bara barn som gungade! 

-Maria, biståndsarbetare 

Lerlampor

Kutch, Indien 1998  

Olika naturkatastrofer är vanliga i min hemtrakt på landsbygden i västra Indien. Under elavbrott används lerlampor som belysning. Ett bomullssnöre doppas i klarat smör och bränns på ett lerunderlag. Smör finns i varje hem, eftersom många har boskap. Lamptraditionen är tusen år gammal.  

Jag var nio år gammal när jag upplevde min första orkan 1998. Det var en lugn kväll, men min pappa och min farfar lyssnade på radio och där talades det om att det kanske skulle komma en cyklon. Vi barn visste inte vad en cyklon är, vi lyssnade bara och lekte. Det var en helt vanlig kväll, vi åt och gick och lade oss. På småtimmarna vaknade vi av ett kraftigt oväsen. I skenet från blixtarna såg jag hur träden rörde sig från sida till sida, en del av dem gick i bitar och flög i väg. Det störtregnade och med den starka vinden kom vatten in, något hörn eller någon del av taket på vårt tegelhus hade gått sönder. Min pappa rusade ut för att ta loss djuren och av någon orsak följde jag efter honom ut. När jag försökte gå in igen kunde jag inte ta ett enda steg, eftersom vinden var så hård och marken var hal av regnet. Det enda jag kunde göra var att ta tag i ett curryträd med händer och fötter, med vristerna runt trädet, så att jag inte skulle flyga i väg med vinden! Som tur var såg min pappa mig och kom för att hjälpa till. Tillsammans kunde vi ta oss in igen.  

Det var min första upplevelse av stora naturkrafter. Senare har det varit många cykloner, och det inträffade även en stor jordbävning i området 2001. Sedan dess har jag arbetat med katastrofberedskap. 

-Shyam, gemenskapsexpert på katastrofberedskap 

Nödljus 

Ön Biliran, Filippinerna 2018    

Stormar och störtregn hade åstadkommit enorma lerskred på ön. Hela byar hade svepts bort och vägar hade rasat. När jag utförde biståndsarbete med mitt team förde vi basförnödenheter till människor, till exempel verktyg för återuppbyggnad av hemmen, moskitnät, vattenfilter och solcellslampor. Solcellslamporna utvecklades uttryckligen för biståndsarbete efter en katastrof. De är enkla att använda, de är effektiva och med den nyaste modellen kan man till och med ladda telefonen.    

När jag har intervjuat människor efter katastrofer har många nämnt att just en lampa var en av de viktigaste förnödenheterna som levererades till dem. Lampor ger trygghet och skydd. Lampor ger möjlighet att arbeta och laga mat och gör att barnen kan läsa läxorna när elen inte fungerar efter en katastrof.   

-Kristjana, återuppbyggnadsforskare och biståndsarbetare