Stödnalle
Canberra, Australien 2020
Stödnallar underlättar hanteringen av svåra upplevelser. Stödnallarna tillverkas av frivilliga och doneras till exempel till familjer som kommer till evakueringscenter för att de har tvingats lämna sina hem och söka skydd för markbränder.
Barnen kramar nallarna och talar med dem. Ibland är de försiktiga i början, så då säger vi att den här nallen har också förlorat sitt hem och behöver bli omhändertagen av dig. Det ökar barnets känsla av att hen har kontroll över situationen och klarar av den och ger dessutom barnen något att göra medan deras föräldrar till exempel fyller i papper. Det gör i sin tur föräldrarna mindre stressade.
När barnet kan tala med sin nallevän om sin svåra upplevelse flyttas traumat från det undermedvetna till det medvetna. Det gör att barnet klarar sig mycket bättre och slutar att till exempel drömma mardrömmar. Stödnallarna talar alla språk, de lyssnar utan att avbryta och kan bevara en hemlighet.
Jag har tillverkat och levererat stödnallar i Canberraområdet sedan 2015, då jag blev arbetslös. Jag började med frivilligarbete för att jag ville göra något nyttigt. Hundratals frivilliga från olika delar av landet tillverkar stödnallar. Jag anser att nallarna är till lika stor nytta för dem som tillverkar dem som för barnen. Många frivilliga pensionärer har till exempel tackat och berättat hur viktigt det har varit för dem att delta i verksamheten och få vänner.
-Ruth, frivillig
Korrugerad plåt
Valparaiso, Chile 2014
Vid branden i Valparaiso 2014 förstördes många hus i de inofficiella bostadsområdena som ligger på en sluttning nära terrängen i utkanten av staden. En orsak till att branden spred sig så effektivt i området är att byggmaterialen var lätta och området mycket tätt bebyggt. Det finns en anledning till detta också: om du kan bli vräkt i morgon lönar det sig inte att bygga av tegel. Korrugerad plåt är ett mycket vanligt byggmaterial i bostäderna i denna stadsdel.
Eftersom många av invånarna i området inte hade någon officiell äganderätt, reserverade de sin boplats efter branden med hjälp av till exempel ett tält. Platsen måste reserveras för säkerhets skull, eftersom lagen inte garanterar invånarnas boplats. I många fall höll den korrugerade plåten för branden, och hjälpte till med att bygga ett nytt hem. Dessutom var plywooden ur välgörenhetsorganisationernas tillfälliga hus ett nytt väggmaterial.
Många av invånarna skämtade om att de lätta byggnaderna är tillfälliga permanentlösningar. Ett hem byggt av korrugerad plåt och plywood är inte idealiskt, men under de rådande förhållandena är det ur invånarnas perspektiv en förståelig lösning, eftersom det är lätt och snabbt att riva ner och bygga upp igen.
Resiliens borde vara en fråga om jämlikhet. Lösningar planeras ofta ur de rikas perspektiv och man förstår inte alltid de underprivilegierades verklighet.
-Eija, katastrofforskare
Släckningsutrustning
Kalajoki, Finland 2021
Vår frivilliga brandkår skickade fem frivilliga till släckningsarbetena i Kalajoki. Där bytte vi av våra företrädare på arbetsplatsen, greppade slangarna och spadarna och började arbeta. Tolv timmar senare kom sedan följande. Ibland gick vi naturligtvis för att äta och dricka.
Släckning är ett fysiskt tungt arbete, men å andra sidan är det roligt också. Jag tänkte att jag gör ett viktigt arbete och det måste göras. Även om det är en katastrofsituation har man en känsla av ro, man utför bara arbetet så att man blir klar med det. Jag har varit med om mindre markbränder tidigare. Arbetet nu var detsamma, men i mycket större skala. Vanligtvis ror vi alltid situationen i hamn, men där nådde man inte slutet under ett tolvtimmarsskift. Ibland kände man hopplöshet över hur stor branden var. Och det konkretiserades först när jag stod där i utkanten av brandområdet och såg hur det fortsatte i det oändliga.
Det jag kommer bäst ihåg är gemenskapskänslan. Där fanns folk från olika delar av Finland i samma team. Alla arbetade för samma mål även om vi var från olika brandkårer och alla visste vad som måste göras.
-Emma, frivillig eldsläckare
Hink
Strathewen, Australien 2009
En hink var min sista utväg i den brand som numera kallas Svarta lördagen. Jag hade förberett mig väl för att skydda mitt hem, men den här gången var elden för stark. Pumparna svek, slangarna brann och raden av hinkar krympte till en hink. Hettan fick hinken att smälta när jag rusade ut för att släcka något som brann. Jag släckte brandhärdar med vatten som jag hade lagrat i ett gammalt badkar, tills eldfronten passerade. Jag förlorade flera uthusbyggnader, även hönshuset och dess invånare, men mitt hus och mitt liv sparades tack vare hinken.
-Bill, invånare i Strathewen
